Kristina Bength: 2016uppsalakonstmuseum

Kobolt; ferromagnetisk, hexagonal tätpackad

Det är på en grund av koboltblått jag befinner mig när jag tittar ut över den park kommunen anlagt. Gräsmattan är välklippt, på det sätt som man bara ser på offentliga platser. Nedborrad i en granitsten markerar flaggstången platsens centrum. Längs med vägen växer två lindar och en alm. En syrenberså och en jordkällare vars kulle kläs av stjärnflocka och toppklockor avslutar tomten och skiljer den från andra. I övrigt finns inget som tyder på att parken varit en trädgård.

På orten finns en bagarbod, ett bibliotek och en ICA-affär. Bland det övriga näringslivet kan det högteknologiska företaget Loostec och Lotta-boden nämnas. Ett silverfält i landskommunens vapen betecknar upptäckten av nickel, eller silvret som fotografiets historia färdats med.* Detta monument över minnen är platsens tecken. Ändå är allt förstört – husgrunden, planlösningen, och fotografierna.

* Ovanpå silverfältet klättrar ett rött kattdjur på vapensköldens vänstra sida. Ur munnen sprutar eld och kroppen täcks av gula fläckar som påminner om Tre kronor.

1974 brinner min mammas hem ned. En spricka i murbruket sprider eld i sjutton rum, tre kök och två badrum.* Från denna plats gavs oriktiga färdriktningar till långväga fotografer, och fjorton arter vilda orkidéer trampades inte sönder. Bara några kilometer härifrån skjuter de kraftiga och fylliga upp ur marken av amfibol och klorit, magmatiska bergarter som får de sällsynta blommorna att spira. I samklang med magnetfälten riktade min familj om naturfotografernas kompassnålar och orkidélokalerna är fortfarande hemliga.

* Tidningarna skriver: ”Igår kväll kom de hem från utlandsresa. HEMMET I LÅGOR. Fem personer blev husvilla när en större mangårdsbyggnad eldhärjades på måndagskvällen. Dottern och dotterdottern i familjen återvände i går kväll från en resa till Kanarieöarna och möttes då av ett ödelagt hem. En hel del av bohaget kunde räddas medan fasigheten utbrändes helt.” (Hälsinglands Tidning, tisdagen den 5 mars 1974) ”Branden upptäcktes av sonen i huset som vid 18.30-tiden möttes av rök när han skulle gå in i ett rum. Branden på vinden spred sig snabbt och snart var hela övre delen av huset ett flammande eldhav.” (Ljusdalsposten, onsdagen den 6 mars 1974) ”Den brunna fastigheten var uppförd i vinkel samt med två stora våningar i den ena delen. Stora delar av lösöret betraktades som värdefullt. Vissa saker kunde räddas, främst genom en snabb insats från brandmanskapet och många frivilligas insats. Vid branden var rökutvecklingen mycket intensiv och vägen mellan Gruvbyn och Norrbyn fick stängas av för trafik. Efter ca tre timmars arbete var elden i det närmaste helt begränsad, men stora delar av fastigheten var totalförstörda.” (Söderhamns- Hälsingekuriren, tisdagen den 5 mars 1974)

Jag vänder mig om på den rakade gräsmattan. Inget döljs på en öppen plats som denna, inte heller mina undersökningar. Tomtens nakna scen visar tragedin i öppen dager. Samtidigt riktas uppmärksamheten om; från hemmet som brann till besökarens rörelsemönster. Det jag iakttar syns och mina rörelser registreras. Allt är blottat, ändå döljer öppenheten hemmet jag söker. Jag letar riktmärken på en plats utan spår. Jag vankar av och an, vänder mig om i nittio och etthundraåttio graders vinklar, och mina promenader ritar andra rum än de som här en gång fanns. Nya rumsliga strukturer skissas fram när väggar och hörn framträder i spåren av mina steg. Snart kommer jag gå vilse i en labyrint av andras minnen.*

* Först kom en farstu med köksingång på övervåningen, innanför köket ett skafferi, stort nog att gå in i. Sedan kom vad vi kallade vardagsrummet, och därefter en matsal Du försöker ledsaga mig vidare Om jag fortsatte rakt fram kom jag till finrummet, från finrummet vidare till en hall, och från hallen ett trapphus där du kunde gå en trappa ned Från hallen såg du rakt fram mormors sovrum och hennes ungdomsmöbel som på hennes 16-årsdag var splitterny; ett runt bord med fyra tillhörande stolar, en stickfåtölj, en sekretär och en pall, en byrå, ett stort kvadratiskt nattduksbord, en låg bokhylla och ett blombord Innanför hennes rum fanns en jättestor garderob med fönster Jag fastnar vid ord som ungdomsmöbel (var det den nätta och ljusa stilen i kontrast till den mörka och tunga bondrokokon som gav ungdomsmöbeln dess namn?) och sådana fraser som vi kallade det vardagsrummet (användes rummet så fast det i själva verket är något annat, liksom sovrummet som var möblerat som ett sällskapsrum?) eller att huvudingången var på våning två och att jag leds nedåt i huset (som i ett gruvschakt)?

Mina geometriska promenader övergår i 120 graders vinklar, och jag tittar upp. Rum är det som blicken slår emot. Om inget hindrar den når den mycket långt. I dalen till vänster skymtar jag Lilla Korea, villaområdet där husen står tätt. Uppe på kullen till höger urskiljer jag tydligt ortens koboltgruva. Jag tittar ned, under mina fötter utsänder kobolt-60 gammastrålning och ödetomten radiograferas. Huskroppens inre framträder liksom en medicinsk röntgenundersökning där radioaktiv strålning tränger igenom det område som scannas och bestrålar en röntgenfilm bakom patienten. Från husgrund till taknock reser sig inverterade rumsindelningar. Ja, minutiöst avtecknar sig brister hos föremål och sprickor i fogar. Kobolt-60 gammastrålning letar sig in i foder och i isolering hos väggar, golv och tak och hittar sin namne kobalamin hos röda blodkroppar och i nervsystemet. Där koordineras nervimpulser från strålarnas retning, i ett signalsystem som förbinder den forna läkarvillans olika delar. Vibrationer från klapper, knarr och slammer upptas och förstärks av magnetiska legeringar av kobolt i mikrofoner och högtalare. Ljuden färdas med samma kobolt som bröts ur marken hemmet stod på.

När tomten radiograferats och huset står färdigt är det en sak som jag inte kan undgå att lägga märke till och det är rummens sexkantiga form. I allmänhet är hus byggda av volymer med fyra hörn, kub läggs vid kub och en ytcentrerad kubisk struktur växer fram. Men kobolt-60 gammastrålning omformerar huskroppens kubiska rum och ordnar dem i samma mönster som atomerna hos kobolt. Strukturtyperna hos metaller (och hus) är få, men några enstaka har en hexagonal struktur, som kobolt. Detta har stor betydelse för deras egenskaper av tillgänglighet. De hexagonala rummen saknar dörrar. Det är bara genom ett perforerat litet kikhål som blicken kan nå hexagonens motsatta sida. Det lilla hålet sammanfaller med flyktpunkten hos rummets gränser. Oavsett om man tittar upp eller ned, till vänster eller höger, nära eller fjärran sammanfaller ögonhöjden och flyktpunkten. Det är alltså utanför koboltens hexagonala struktur jag identifierar min positions horisont. En horisont vars utseende förändras beroende på vilken sida av sexhörningen jag befinner mig. Ändå, något att fästa blicken vid, ett rum som inte flyr åt alla håll.*

* Rum skapas när hörn bildas eller när blicken stannar vid en flyktpunkt. Perspektivlinjer dras kors och tvärs när jag liksom en brottstecknare skissar fram fantombilder av hemmet som brann utifrån min mammas minne och mina egna minnen av mormors beskrivningar. Sikten är begränsad när man tittar genom ett litet kikhål; bilden som syns, ses genom baksidan av en annan bild, och det som visar sig är bara en del av bilden. Det har alltså brunnit. Landskapet förändras när mineraljorden blottas, andra arter växer upp, andra bilder. Det är egenskaperna hos kobolt som framkallar husets sjutton rum, tre kök, och två badrum. Ett av hörnen i mormors sovrum upprepar sig och bildar nya hörn och andra flyktpunkter. Ordnade som atomerna i kobolt formar bilderna ett hexagonalt rum, visserligen ett mycket litet rum, närmare bestämt är atomradien 135 (152) pm. Men trots allt, en illusion av djup och avstånd, ett framför och ett bakom.

Press

Sebastian Johan, "Med rum för mer rymd", Uppsala Nya Tidning, 6 oktober 2016
Susanne Sigroth-Lambe, "Rumsligheter på konstmueseet", Uppsala Nya Tidning, 28 september 2016