Kristina Bength: 2016rummetsrymder1974

Malin Pettersson Öberg (f. 1979)
Precarious Spaces, Radiant Days
6 kanalig videoinstallation med ljud 15 min. loop
2016

Malin Pettersson Öberg har intresserat sig för det Georges Perec beskriver som ”obeboeliga rum”; platser härjade av naturkatastrofer eller mänsklig ansvarslöshet. En sådan instabil och prekär plats av idag är det förbjudna området kring det japanska kärnkraftverket Fukushima Daiichi. I de stillsamma videomontagen med inläst text betonar hon hur tiden har stannat på dessa platser. Med resenärens skärpta och distanserade blick skapar Pettersson Öberg associativa band mellan Mitsubishis högkvarter i finanskvarteren i Tokyo, vilket sprängdes av en revolutionär grupp 1974, socialt utsatta områden bebodda av forna kärnkraftsarbetare och den ”förbjudna zonen”.
Den inlästa texten ställer frågor om tid, rum, rörelse och representation. Konstnären reflekterar över det japanska rumsbegreppet, där mörker ställs mot ljus och förgänglighet ersätter stabilitet. Av ett flertal författare citeras Roland Barthes:
”När du besöker en plats för första gången börjar du också att skriva den.”

Fotograf: Jean-Baptiste Béranger

Förord av Rebecka Wigh Abrahamsson

I förordet till skriften Rummets rymder från år 1974 skriver författaren Georges Perec att ”det vi kallar vardagen är ingen självklarhet, utan ett dunkel: en form av blindhet, ett slags förlamning.”1 Konstnärerna i utställningen Rummets rymder 1974 – en inackorderingsplats för ihågkomna och glömda rum på Uppsala konstmuseumdelar denna strävan att skingra dunklet, och bryta ”förlamningen” av vanetänkande och seende, mot en förhöjd perception och sensibilitet kring vardagens detaljer och de rum som omger oss. Filtrerade genom minnets associativa tankebanor beskriver de platser som både är fiktiva, mytiska och högst reella, där dåtid speglar sig i vår nutid och vice versa. Georges Perec var influerad av tidens konströrelser som Fluxus, där konsten enligt en buddhistisk hållning sipprar in i vardagen, för att upplösa gränsen mellan verklighet och fiktion. Tanken att konsten kan fokusera på något så trivialt som vardaglighet var betydelsefull för sin tid.

”Jag skriver: jag bebor mitt pappersark, jag tar det i besittning, jag genomfar det.
Jag frammanar tomrum, rum (betydelseglidningar: avbrott, passager, övergångar).” (Georges Perec, Rummets rymder s. 21) 2

Rummets rymder är en samling texter där citat, prosa, dikter och essäer beskriver olika rumsligheter. Centralt är den ordning och systematik som texterna är organiserade i, från en boksida, till ett sovrum, över en stat med territoriella gränser och slutligen rymden. Detta stilgrepp, liksom årtalet då skriften gavs ut 1974, är temat för projektet Rummets rymder 1974 – en inackorderingsplats för ihågkomna och glömda rum. Projektet är initierat av konstnärerna Cecilia Darle och Kristina Bength och består av en utställning och denna publikation med essäer av de nio medverkande konstnärerna. Gruppen har samlats kring Perecs författarskap, där begränsningar och regler blir en arbetsmetod och en självbiografisk latens låter sig anas. Georges Perec levde 1936–1982 och hans tidiga liv präglades av nazisternas invasion av Frankrike och förlusten av sina judiska föräldrar. Tvånget att under krigsåren dölja sin bakgrund och sitt minne omvandlades till behovet att som vuxen minnas och registrera allt, vilket avspeglade sig i skrivandet. Han upprättade listor och avancerade system och har till exempel skrivit romanen Försvinna helt utan bokstaven ”e”. För Perec är det förflutna inte möjligt att återvinna. Istället skapar själva förlusten eller frånvaron en egen verklighet. I hans mest kända roman Livet en bruksanvisning, beskrivs varje rum i ett parisiskt hyreshus i 99 kapitel. Slumpen och ett strikt ramverk ger gestaltningen närmast dokumentära drag. Fiktion och realism samverkar och det är föga förvånande att Perec var influerad av en detaljerad etsning av Saul Steinberg. Denna essäsamling bjuder på en liknande översättning där konstnärerna gett sig i kast med ett litterärt skrivande för att ge perspektiv på sin egen konstnärliga praktik och i essäform verka i Perecs anda.

Vad hände egentligen år 1974? Och vad kan man säkert veta om ett år då man kanske inte ens var född? I sammanställningar beskrivs den pågående oljekrisen liksom IB-affären och Watergateaffären. Sovjetdissidenten Solzjenitsyn emigrerar till USA. I Grekland släpper militärjuntan makten medan Pinochet kopplar greppet som diktator i Chile. Cypernkrisen tornar upp sig. Sverige får en ny regeringsform med rösträtt från18 års ålder och kungens makt blir endast ceremoniell. Föräldraledigheten utökas och den viktiga Kulturpropositionen antas. Kulturhuset i Stockholm invigs och Statens kulturråd skapas. Nobelpriset i litteratur går detta år till Eyvind Jonsson och Harry Martinson. I essäerna i denna publikation blir det tydligt hur historiska makroperspektiv på olika sätt sipprar in i enskilda människors liv och hur 1970-talets politiska reformer påverkar våra liv än idag.

”Om inget hindrar vår blick, når vår blick mycket långt. Men om den inte träffar något ser den inget; den ser bara vad den träffar: rummet är det som hindrar vår blick, det som blicken slår emot, motståndet: tegelstenar, ett hörn, en flyktpunkt; rummet är när det bildas ett hörn, när den stannar, när man måste svänga för att låta den fortsätta.” (Georges Perec, Rummets rymder, s. 121)

Kristina Bength bygger sin essä kring ett familjetrauma där släktgården i Hälsingland brann ner till grunden år 1974. Konstnären påverkas av fantomsmärtorna som denna förlust orsakat. Utifrån moderns och mormoderns berättelser och tidningsklipp, söker hon platsen för huset, dess anatomi, men hittar istället en plats av geometri, där den mineralrika jorden av kobolt, som avger gammastrålning, omformat den rektangulära rumsindelningen till hexagoner. Ödetomten radiograferas och genom fiktionen frammanas huset på nytt. Liksom i Perecs berättande sammanflätas en latent och manifest berättelse, där den egna konstnärliga praktiken – akvarellmåleriets gestaltning med färgpigment och rumsligheter av flyktpunkter och centralperspektiv – för tillbaka textens sakliga utsagor in i gestaltandet. I storskaliga akvareller, som endast kan skönjas genom titthål, framträder gåtfulla miljöer genomlysta i koboltblått.

”Jag hänger en tavla på en vägg. Sedan glömmer jag att där finns en vägg. Jag vet inte längre vad som finns bakom väggen, jag vet inte längre att där finns en vägg...”(Georges Perec, Rummets rymder s. 59)

Essän Skala nu: nu avCecilia Darle är en fenomenologisk gestaltning av hur vi erfar rum genom vår kropp, och hur snabbt de första intrycken försvinner. En doft och vi upplever åter barndomens platser, som Marcel Proust tydligt formulerat. Perec ansåg dock inte att man kan återuppleva det förflutna. Själv förflyttar sig Darle till de tidiga tonåren och den äldre systerns rum, fullt av mystiska och lockande objekt och trånande drömmar om ett kommande vuxenliv.
Genom kroppen väger och mäter Darle sina rum. Det yttre ramverket, visningen av en ledig lokal, blir ett sorl som tonar bort för en gestaltning av människans grundläggande behov av att bebo, höra hemma och identifiera sig med rum. Darle bidrar till utställningen med ett utvidgat måleri, där rummet i sig själv är materialet. I essän nämns hur lysrörsarmaturer ger efterbilder i violett enligt färglärans principer och utställningsrummen på Uppsala konstmuseum skiftar identitet till ett tonårsrum i Mölndal år 1974. Texten präglas av en nitisk detaljrikedom, som inspirerat av Perecs metod, söker efter slumrande minnen.

I texten Från Krokhöjden till Ratek låter konstnären och filmaren Cecilia Nygren sitt stundande moderskap bli en språngbräda för ett ömsint porträtt av sin egen mor. Genom miljonprogrammets arkitektur, från funktionskläder till batikklänning, antyds den drastiska förändring som skett i materiell standard och politiskt klimat. Modern var i början av 70-talet lärare i Kiruna, hon bodde vid ledigheterna i en torvkåta i Ratek. 1973 gjorde hon en resa till sin syster Olly i Kalifornien. ”I mina tankar har varje bild som jag försöker föreställa mig från denna tid samma färger som ett 40 år gammalt foto, de varma gulnade bleknade färgerna, förstärker värmen runt San Francisco, det smakar valnötter som Olly senare skickade i stora påsar till Skurträsk”. Genom moderns berättelser försöker Nygren i texten föreställa sig en tid som hon själv inte upplevt, som utspelades före hennes egen tillblivelse. I sitt filmiska berättande blir kåtans runda omslutande form en sinnebild för kroppen som tryggt omsluter barnet i stilla vardande, skyddat från världen där utanför.

För Mohamed Camara är kameran det verktyg som förevigar rummet. Han sympatiserar med Perecs stora besatthet av rumsligheter. I sitt poetiska bildspråk skildrar han närmiljön i Bamako, Malis huvudstad, vännerna och kärleken till fotbollen. Han beskriver även hur materialiseringen av oönskade minnen i form av fotografier, löses upp i vatten, i en omvänd akt. I essän låter Camara fotbollen, och andraplatsen i det Afrikanska mästerskapet 1972 bli en berättelse om Malis plats i världen. Hyllningsfrimärket för VM i fotboll i Västtyskland från 1974 blir ett subtilt tecken av förhoppningar och framtidstro. Trots att Mali aldrig kvalificerat sig till fotbolls-VM blir märket en dröm om att tillhöra något man hittills inte varit en del av. ”Drömmen om rörelse och Europa blev som ett budskap som följde med varje brev som frankerades med detta frimärke, som en liten fotbollsplan i miniatyr.”

Christina Langerts text Ön har låtit rumsligheten i cirkeln, som strandlinjen kring en ö, eller årsringarna i ett träd skapa ramen för berättandet. En cirkulär tidsuppfattning knyter ihop då och nu, där ett flygfoto från samma ö på 70-talet läggs som ett lackmuspapper över ön av idag. I vandrandet runt ön skapar sig Langert en relation till denna för henne nya plats. ”Mina steg liknar ett träds årsringar. De får mig att vidga min sfär, inta luftrummet och känna tillhörighet med platsen.” Projektet From Circle to Square verkar i en Land Art-tradition, inspirerat av Joseph Beuys omfattande trädplanteringar i 7000 Eichen, där processer av naturblivande eller kulturblivande gestaltas. Langert lät såga ner en ek för att skapa ett parkettgolv. I hantverket, den konkreta handlingen, ryms liksom i Perecs skrivande, tankar om rummets ramar, tid och konventioner i relation till ekologi och människans plats på jorden.

Yorjander Capetillo Hernández måleri är influerat av teater och scenografi, fält där han även varit verksam. Sviten The Happiness Workshop är en hyllning till den östtyske dramatikern Heiner Müller, postmodern i sitt uttryck, liksom Perec. Bilderna i återhållen valör har en ton av Roy Anderssons eller varför inte Roy Fribergs absurda och tragikomiska bildberättande. Som uppvuxen och verksam på Kuba beskriver Yorjander Capetillo Hernández i sin text Heterotopin en gnagande känsla att allt är teater, en iscensättning, med sina egna premisser och sanningar. På 70-talet upplevde landet en medvind; ”på Kuba skapade vi den märkligaste platsen som någonsin skådats, en plats byggd på utopier, och det är detta som jag kallar Den kubanska guldåldern. Det är den euforiska flykten från verkligheten, det var när människor började eftersträva olika utopier och drömmar för att nå en annan möjlig värld på Kuba.” Begreppet heterotopi har bland annat används av Michel Foucault för att beskriva andra icke-hegemoniska platser som både kan vara mentala och fysiska på samma gång. Detta tillstånd beskriver väl Georges Perecs konstnärliga projekt, där fiktionen skapar en egen verklighet i sig själv. På samma sätt beskriver Capetillo Hernández måleriet som en autonom plats, liksom varje kropp bär en egen mental värld: ”Varje person har en inre teater, där allt som sker bör godtas; därför finns konventionerna. Varje kropp är föreställning, den är fiktion, den är den perfekta platsen för dina egna lagar, din egen republik.”

Även Joanna Lombard har använt sig av dramatikens ramverk för sin essä. Det existentiella kammarspelet Inför lyckta dörrar av Jean-Paul Sartre från 1944 återbesöks ur olika vinklar. Liksom i sitt eget konstnärskap är Lombard intresserad av psykologiskt laddade rum där det mänskliga psyket sätter gränserna och människor skapar sitt eget helvete. I texten beskriver Lombard personer som begått svåra brott, eller gestalter som lider av tvångsmässiga beteenden, något som Perec själv erfor. På utställningen visas det fyrkanaliga videoverket Orbital Re-Enactments, inspirerats av kollektivet Ljusbacken i Hälsingland dit Joanna flyttade som barn 1974. I projektet var det just barnperspektivet som intresserade henne, hur denna tid hade starka ideologiska idéer om det fria barnet, vilket präglade barn- och vuxenrelationer kring sexualitet och skapande. Videoverket har en scenisk och psykologisk laddning, och beskriver hur vuxna och barn ibland byter roller, samtidigt som det fortfarande finns tydliga zoner dem emellan. Den flytande kamerarörelsen förstärker känslan av undflyende minnesfragment, liksom ett trauma som gäckande upprepar sig.

Kristina Jansson är en tydlig profil inom svensk samtida måleridiskussion. Texten Målningen och den inverterade skammen fokuserar på den konstnärliga arbetsprocessen och med vilka vedermödor konstnären kliver in i och ut ur detta arbete. Jansson skriver: ”Som målare känns det som om jag arbetar knästående. Det är en både förnedrande och tvingande process”. I essän blir barnets lek en analogi för skapandet och Jansson beskriver smärtan och till och med skammen när vuxenvärlden bryter lekens förtrollning. I Janssons måleri finns också ett intresse för olika rumsligheter. På samma sätt som konsten inte har en praktisk funktion letar hon efter det Perec kallar för ”det onödiga rummet”, ett rum utan funktion eller syfte, en plats som bara finns till för sig själv. Konstnären skapar under dessa lagar och måste också överlämna sin konst när processen är avslutad.

Georges Perec beskriver även obeboeliga rum. Växter som i maskerande syfte planteras vid krematorieugnarna i Auschwitz, havsdumpning, kuster kantade med taggtrådar. Konstnären Malin Pettersson Öberg har intresserat sig för en sådan zon av idag, det förbjudna området kring det japanska kärnkraftverket Fukushima Daiichi. Tillsammans med andra prekära rum inventeras det japanska rumsbegreppet i hennes videoinstallation Precarious Spaces, Radiant Days. Texten Att nagla fast tiden i rummet, kantillsammans medvideoinstallation i utställningen, betraktas som poetiska montage, där tid och plats smälter samman. ”Klockan som stannat på 8.15. Kläderna skolbarnen hade, vattenflaskorna, väskorna, glasögonen, hårlockarna.” Pettersson Öberg besöker Hiroshima för en vidare reflektion kring Japans komplexa historia och relation till radioaktivitet. Även här finns ett visuellt spår: ”Ljuset från atombomben orsakade fotografiska avtryck av människor och föremål på byggnader och fasader, dubbelexponerade röntgenfilm i sjukhusens förvaringsskåp.”

Filmatiseringen Hiroshima mon amour av regissören Alain Resnais med manus av Marguerite Duras lär ha gjort starkt intryck på Perec. Pettersson Öberg låter sig inspireras av dess direkta tilltal och uppbrutna form som samtidigt lämnar rum för underliggande berättelser, vilket även kännetecknade Perecs skrivande. Stämningar från 70-talet avspeglar sig i diskussionen kring energikrisen, men också genom Harry Martinsons rymdepos Aniara. Författaren som belönades med Nobelpriset 1974 påbörjade skrivandet 1953, bland annat till följd av Sovjetunionens första vätebombssprängning. I civilisationskritisk anda skildrar han en jord sargad av kärnvapenkrig. Genom rymdperspektivet skapas distans till mänskligheten. Världsförhoppningar, sorg och besvikelse sammanstrålar i texten som ytterst vittnar om en tilltro till det imaginäras kraft. Så avslutas denna essäsamling i en svårgreppbar rumtid som enligt Einsteins relativitetsteori är oändlig och likväl bygger på matematiska formler och geometri.

Förord av Rebecka Wigh Abrahamsson
publicerad i "Rummets rymder 1974
– En inackorderingsplats för ihågkomna
och glömda rum"

Förlag: Arvinius + Orfeus Publishing
Grafisk form: Jacob Grønbech Jensen

Rebecka Wigh Abrahamsson,
Intendent Uppsala konstmuseum

1.http://www.hattan.ch/fileadmin/hattan/user_upload/PDFs/NeveuxPascal_InhabitingInhabitual_2014.pdf.

2.Samtliga citat av Perec i det följande är hämtade från Georges Perec, Rummets Rymder, övers. Fredrik Rönnbäck (Stockholm: Modernista, 2012 [1974]).

Press

Sebastian Johan, "Med rum för mer rymd", Uppsala Nya Tidning, 6 oktober 2016
Susanne Sigroth-Lambe, "Rumsligheter på konstmueseet", Uppsala Nya Tidning, 28 september 2016