Kapitel ett – Är där här
Det är i början eller slutet av dagen, men för de sex konstnärerna som är inuti rummet och mellan rummen är det sak samma.
Solens gång märks på skuggorna och med det ljus och mörker som tränger sig på och tar sig in, men det som sker därute ekar bara svagt härinne och sköljs över av det större ekot. Det som här är där och där här. Det rum som är i rummet, det rum som är mellan dessa rum. Där är de, de sex konstnärerna, de står vid varsin väggsida av den hexagon som bildar det rum i rummet som i sin tur innesluter alla möjligheter. På ett sätt är de i det otroligt främmande. På ett annat är de i den självklara närhet som de själva valt.
Så händer något. En av dem tar några steg framåt mot den punkt där väggen viker sig i en vinkel. Hon kikar runt hörnet och ser någon till vilken det finns en precis relation. Hon har bjudit in eller bjudits in av den andre. De har bjudit in eller bjudits in till att vara där, här i rummet, befinna sig vid en av hexagonens sex väggsidor och använda det kikhål in i det mittersta rummet som varje vägg är utrustad med.
Rummet i mitten är ett rum från litteraturen, i den utgåva som de hänvisar varandra till på sida 38 Marguerite Duras Älskaren. Kanske är de alla där, men bara kanske. För mellan inbjudningarna är tre okända för en annan, är tre så otroligt främmande att de inte kan veta förrän de är här om dessa tre existerar, om hexagonen existerar. I rummet på sida 38 på Tjärhovsgatan 19.
