I sin senaste akvarellinstallation utgår Kristina Bength från fiktionen, från sin egen essä Kobolt; ferromagnetisk, hexagonal tätpackad*. Likt en fantomtecknare försöker Kristina Bength måla sin mammas minnen av hennes barndomshem som 1974 brann ned i Hälsingland. I en gruva, ett stenkast därifrån bröts kobolt, vars struktur på molekylnivå är hexagonal. I sex akvareller i koboltblått framträder olika versioner av ett rum som tillsammans formar en hexagon. Betraktaren möter först målningarnas baksidor, men varje målnings perspektivpunkt är perforerad, och genom detta kikhål kan blicken nå hexagonens motsatta målnings rum. Sikten är beskuren när man tittar genom ett litet kikhål; bilden som syns, ses genom baksidan av en annan målning, och det som visar sig är bara en del av bilden. Liksom minnet är som ett rum man inte kan komma åt, annat än genom återberättade fragment, är betraktarens perspektiv begränsad.

*Essän och akvarellinstallationen med samma namn visades 2016 på Uppsala Konstmuseum i utställningen Rummets rymder 1974 – En inackorderingsplats för ihågkomna och glömda rum där Kristina Bength, tillsammans med Cecilia Darle, var curator och redaktör för projektet med nio medverkande konstnärer från Mali, Kuba och Sverige.

I Kristina Bengths essä är det kobolts ferromagnetiska och hexagonala egenskaper som återkallar det nedbrunna husets sjutton rum, tre kök och två badrum. Ödetomten radiograferas av kobolt 60 gammastrålning, vilket omformerar huskroppens rum till samma hexagonala struktur som atomerna hos kobolt.

Hexagonens perforerade akvarellmålningar ackompanjeras av sex stycken cirkulära akvarellmålningar – som om Kristina Bength tittat genom kikhål in i andra hexagonala rum och målat sin begränsade vy. Fram träder prydnadssaker, i decennier arrangerade och på ett och samma sätt, ett slags stilla liv.

Tidigare har Kristina Bengths projekt oftast börjat med den betydelse som fotografiet har och haft i samhället, hur fotografi skapar identiteter och fyller funktioner i konstruerandet av institutioner. Hon försöker veckla ut arkivet i rumsliga måleriinstallationer som gör berättelser synliga. Men de senaste åren har Kristina Bength målat utifrån litterära förlagor istället för fotografiska. Rum i litteraturen har hon försökt att frammana ur minnet.

*Ett par rader som beskriver ett hotellrum ur Marguerite Duras roman Älskaren gav upphov till målningarna Här snarare än där, ensamma i mängden, ännu aldrig ensamma för sig själva, alltid ensamma i mängden och cureringen av utställningen Är där här på Id:i galleri år 2014 tillsammans med Cecilia Darle. Samma år gav en närläsning av boken De två saliga av Ulla Isaksson upphov till målningarna Fasad och Täcka gången som simultant visades på Konstakademin och Galleri Magnus Karlsson, samt publikationen Tudelad tillsammans med Maria Nordin.