1.


Sträcker ut mitt ben. Alltings form. Min kropp ropar.

Böjer mig fram och läser ropet. Känner det i mina händer, en blindskrift. Det finns ett annat ansikte inuti mitt, bakom mina ögon, och ändå har jag glömt det.

Fortsätter: 

Varje böj i min fysionomi ett tecken. Jag läser dessa tecken. Läser: min undanglidande gestalt, förvandlingarna. Ser mig själv som genom en prisma: flerfaldigas, upprepas, är inte stilla.

Om jag betraktar dig, betyder det att jag läser dig? Min blick en skrivande blick. Tvingande, kullkastande.

Hotfull?

Ett alfabet präglat i ögat. Är det därför jag säger:

1) Du är ett klart avgränsat, urskiljbart objekt.

Jag säger inte:

2) Du är annat, ett blott anat tredje. Jag har inte lärt mig det ordet. Jag söker det ordet. Läs HELA min kropp; fäst dig inte vid detaljerna.



2.


I det ogenomskinliga, iskalla dunklet pulserar en prydlig rad geléfyllda ampuller längs hammarhajens käke. Ampullerna registrerar elektriska impulser, avgivna av havets kroppar, de djuphavslevandes signaler.

Den elektriska retningens idoghet, dess kontinuitet och långvarighet, tvingade - eller förmådde? - dessa ampuller att framträda. Så var det: det fanns inget val. Retningen lockade fram de mjuka organen. Fyllde dem med glycoprotein. Proteinet med registreringsförmåga.

När biologen och vetenskapsmannen Stefano Lorenzini 1678 förstod funktionen hos detta material förnam han strömmen också genom sin egen kropp. Hans hjärta hoppade, blodet sjöd. Impulser sköt ut i arbetsrummet, präglande formen för sin rörelse i kroppen intill, den som tillhörde laboratorieassistenten.

Assistentens känslighet -.

Assistentens känslighet, hur ska den visa sig? Var finns mottagaren för lorenzinisignalen?



3.


Enligt filosofen Schopenhauer är världen å ena sidan subjektivt betingad föreställning, å andra sidan vilja. Men beteckningen vilja måste förstås ungefärligt, som ett lån från ett fenomen vars kvalitet är oss bekant: jag vill, och min kropp rör sig, andas, ändrar ställning, som svar på nervsystemets diffusa signaler.

Nå, hur som: viljan tar gestalt - objektiveras - i det som blir objekt i subjektets föreställning. Också som den egna kroppen. Framträder som tillvaro i och med detta sitt objektskap, utan att det för den skull vara skapad, drömd eller uppfunnen av subjektet. Det är bara som objekt kroppen är avhängig ögat. Häri hans radikalitet: världen varken reell eller idé, men villkorad subjektet som tillvaro! 

S. fortsätter: Med undantag av skeptikerna och idealisterna talar de övriga i huvudsak om ett objekt, som ligger till grund för föreställningen. Och som visserligen är olik den till hela sitt vara och väsen. Men vi kan inte skilja ett sådant objekt från föreställningen: de är en och samma sak.

Därför att allt objekt alltid och i evighet förutsätter ett subjekt. Och därför förblir föreställning.



4.


Schopenhauer fortsätter: Tänderna, svalget och tarmkanalen är objektiverad hunger; genitalierna objektiverad könsdrift.

’Jag’ är subjektet som urskiljer denna hunger



5.


Jag måste förstå: måste tänka världen som radikalt annan än så som jag föreställer mig den. Måste tänka: om världen inte kan ha någon tillvaro som objekt utan subjekt –

Tänka: utan djuret, larven, fisken, människan, vars kropp inte är något annat än hennes föreställning, upphör världen att existera.
Jag måste undvika att föreställa mig denna icke existerande tillvaro. Att jag ser den framför mig bevisar bara att jag inte KAN göra mig fri från min envisa subjektivitet. Och utan den –

S: Naturfilosofin låter subjektet bli till ur objektet genom användandet av en metod som kallas för konstruktion. 
Men ifråga om dessa läror av ’djup visdom’ är det mig alltid som hörde jag ingenting annat än ett AVSKYVÄRT och till på köpet OFANTLIGT TRÅKIGT munväder.

Jag, Amanda Kristina Pedersen, ska in i detta munväder. Denna storm, denna muntlighetens orkan.



6.


Céline, Augustine.

Ni vänder blickarna mot läkaren: skriver av honom, Jean-Martin Charcot, gör honom till objekt för er undersökning av den kliniska blickens böjelser, fantasier och utopier. Läser hans sjuka skrift självbiografiskt, den som han ritar på era kroppar. Skriver med sin vaxlika nagel, den pärlemoblänkande halvan. Ni läser också pärlemon, halvmånen, den flacka välvningen. Hans förtvivlan. De inlåsta som ytor, ark, hans terapeutiska spegel.

Jag är Charcot: tala om mig i du-form. Andra person. Säg: ”Du är den andre. Vi är dina kliniska observatörer.  Jean Martin, vi beskriver dina lemmar. Också ditt kön. Vi beskriver hela din kropp, och beskrivningen övergår i ett erotisk kärleksbrev.” (Sedan avsmak? Själväckel?) Säg: ”Vi ser tvärs igenom ditt ljuvliga glaskön, ett ofrivilligt klockspel under din gång. Amanda Kristina, bakom draperiet hör vi din fotograferingsapparatur som avslöjande knäppanden. Ingenting undgår oss. Vi sänder ut ljus från våra kroppar, präglar formen för våra rörelser, vårt alfabet, i ditt objektiv.”

Jag håller upp silverarken mot ljuset. Ni finns där, ändå finns ni inte. Ni finns som phantasmer, kliniska skapelser



7.


Kropp kropp kropp kropp kropp. Jag blir tokig! Vem drar upp gränsen för varje sådan KROPP:s början och slut.

Fluidum. Ett fluidum. Också lekamen. Vilket ordböckerna säger betyder ”kroppshölje”, för där finns líka, som betyder kropp, och hama(n), som betyder hölje. Ibland: hamn: skepnad. Kroppen alltså gömd, i ett hölje? Vad är det för hölje, och vad är kropp? Är höljet det levande, själva livet i kroppen, dess rörelseskepnad?

Líkama.

Lik. Det som blir kvar, när höljet, hama, farit sin kos -

8.

Fotografen på anstalten tog mitt foto framifrån, hållande en spegel i vinkel vid min vänstra kind. Profilen reflekterades i glaset, och brändes in i silveremulsionen. Ett ”jag” som redan förvirrats, förirrat sig, ansikten som liknar bara ögonblickets själv i två samtidiga versioner.

Man tvang mig, men jag kom undan. Gick ut mellan spegeln och plåten.

Jag fotograferar den sjuka åstadkommande samma tvåfaldhet. Vinklar obscuran under tagningen och fångar in också läkaren. Han är den sjukas ena sida. Vinkeln av henne, utan att veta om det.

Ser det i arkivens journaler. Ibland är han så nära dem att han blir dem. Jag har anat det. Symbiosis. Sammanlevnad. Patienten uppstår som tillvaro i hans närhet. Som phenomen.