Det ljus som delats

I serier av akvarellmålningar framträder sinnessjukhus i olika stadier av uppbyggnad och rasering, aktivitet och passivitet. I akvarellens vatten framkallas oordning och kontroll, livlighet och stillsamhet som låter ljusets skrift hos fotografiers förflutna tid och förflutna framtid visa sig. Ljuset från mörkrummets framkallningsprocess gör sig påmint i vissa målningar. I andra reflekteras arkivets rum. Den avfotograferade TV-skärmens ljus och färgstick återges i en målning som hämtar sina motiv från en stumfilm om Frösö och Järvsö sjukhus.
Alla bildkällor är dokumentära och har letats fram ur olika arkiv. Fotografernas uppsåt har varit att avbilda verkligheten, men dessa bilder konstruerar samtidigt sin egen verklighet i mötet med sinnessjukhusets verklighetskonstruktioner. Där, mellan fotografiets verklighet och institutionens verklighet, griper måleriet in.

Sinnessjukhuset är en plats för kontroll av patienters hela livsrepertoar av känslor, begär, beteenden och tankar. Samtidigt är denna kontroll dubiös. I samspelet mellan institutionen och patienterna konstrueras bestämningar av sjukt och friskt och sinnessjukhusets särskilda kontext uppstår. Det är ett sammanhang som också är ett slags teaterscen där roller spelas upp och där värderingar om normalt och onormalt hakar i och förstärker föreställningar om manligt och kvinnligt. Ett slutet socialt system uppstår där var och en har sin roll att spela och där rollen blir bättre inlärd ju längre tid man stannar, vilket sociologen Erwing Goffman påpekat.

Sinnessjukvårdens problem uppfattades återkommande som arkitekturens problem. Vid sekelskiftet 1900 ersattes isolering i celler med sänglägesbehandling i övervakningssalar där korridoren i mitten öppnar sig mot sovsalar och dagrum. Hospitalen bröts upp i mindre paviljonger. Olika patientkategorier skiljdes åt och segregering byggdes in i huskropparna. Arkitekturens stramhet och tyngd skulle förmedla kontroll och ansvar. I sin avhandling Omvårdnadstraditioner inom svensk psykiatrisk vård under 1900-talets första hälft skriver Gunnel Svedberg:

”Byggnaderna var i allmänhet symmetriskt uppbyggda, där ’Mans’ och ’Kvinns’ fanns som rumsliga och kulturella motpoler på ömse sidor om det centrum där manliga läkare företrädde psykiatrin. /…/ Avdelningarna var uppdelade i olika kategorier, för vård av patienter beroende av deras beteende, såsom lugna och renliga, oroliga, stillsamma och osnygga, stormande och våldsamma.”

På 1970-talet ville man bort från slutna eller totala institutioner. Sjukhusen skulle inte längre framstå som skyddade områden utan som moderna medicinska institutioner. Genom att imitera de former och beteenden som kännetecknade den framgångsrika kroppssjukvården, försökte man bereda mark för den egna framgången, skriver Anders Åman i Om den offentliga vården.

Vetandets ljus som lyser inom den psykiatriska apparaten är aldrig oberoende av sin kontext. Det bryts i den värld det berör och delas i riktningar som bitvis står utom vetandets kontroll. Samma sak kan sägas om historikernas nedteckningar, fotografernas dokumentationer och den konstnärs arbete som tar detta material som sin utgångspunkt.