Kristina Bength: 2012ebelingmuseet

I Kristina Bengths utställning på Ebelingmuseet visas två serier av akvarellmålningar, Sliding Side-scenes och Close-ups.
Fotografier från olika rum i olika hem ligger till grund för akvarellmålningarna i Sliding Side-Scenes. När målningarna fogas samman framträder ett hopskarvat hem, en panoramabild av ett och samma rum. Ur akvarellens vatten växer ett tapetmönster fram som oupphörligen byter form. Den föränderliga tapeten binder samman målningarna samtidigt som det rumsliga montaget avslöjas.
Målningarna bildar tillsammans en vägg som skär genom utställningsrummet, en papperskuliss som skjutits in och vars akvarelltejp skrapar mot golvet. Men framsidan vänder sig från betraktaren och passagen mellan rummets vägg och målningarnas motiv tillåter inte betraktaren att kliva tillbaka och få en överblick. Istället öppnar verket för ett betraktande där enskilda avsnitt avtäcks, interiörer som tar form eller löses upp. Skarvarna mellan målningarna är på samma gång skarpa och överlappande. Ett rum öppnar sig mot ett annat, blicken lämnar skarven och träffar paret i sängen. En sovrumsinteriör och två kroppar under täcken väntar. Kanske sover de, kanske är det en drömlös sömn där ingen skillnad mellan minne och glömska råder?

I målningarnas maniska upprepande av tapetmönster framkallas en instängdhet. I eftermiddagsljuset framträder en dov stillhet och minnet av otidsenliga mönster, avlägsna vår tids kliniskt vita väggar. I romanen Den gula tapeten av Charlotte Perkins Gilman från år 1890 blir tapetmönsters skepnad en metafor för psykiska sinnesrörelser när författaren bearbetar ett självupplevt psykiskt sammanbrott efter det att hon fött barn. Romanens kvinnliga huvudperson ordineras vila i ett avskilt rum och förbjuds att syssla med penna och papper förrän hon tillfrisknat. Instängd och avskärmad från sitt skrivande blir tapeterna symboler för hennes insnärjda livssituation och desperat river hon ner de hatade tapeterna.

Även om Sliding Side-scenes inte gestaltar ett hem förvandlat till ett fängelse finns där ett uttryckligt arbete med ett hemma som gått förlorat. Men då kanske framförallt som representation, att bilden av hemma redan innebär en förlust av hemma men också något annat och nytt. Problemet med hemma är att det förefaller så självklart när det är för handen, men så fort vi börjar söka och beskriva det visar det sig som en försvinnande skugga. Det är framträdandet av det försvinnandet som Kristina Bength har försökt att måla.

Detta förhållningssätt till det försvunna eller frånvarande återkommer i Close-ups. Där finns en bild eller flera bilder som verket utgår från men som aldrig visas och istället ser vi fragment av miljöer tömda på människor, vilket väcker frågor. Tillhör draperiet en teaterkuliss eller ett skynke i ett badhus? Leder stegen ner i vatten eller upp till en annan våning? Tillhör vattnet en industriell miljö eller en miljö för hälsa och välbefinnande? Bength har fotograferat av detaljer ur sina akvarellmålningar och målat nya akvarellmålningar utifrån dessa fotografier. Det är en metod vars effekter har beröringspunkter med Sliding Side-Scenes sätt att utestänga betraktaren från helheter och översikter för att på samma gång öppna för de berättelser som uppstår mellan delarna.

Till skillnad från tapeternas massiva gråhet i Sliding Side-Scenes beskriver de kontrastrika detaljerna i Close-ups ett uppskruvat tonläge. Vad denna dramatik rör uttalas inte, men det som ändå blir klart är att Close ups synliggör spår av det analoga fotografiets egenskaper, eller somnågon kanske skulle säga, spår av fotografiets misslyckanden. Skuggor som tecknar motiv fräts bort av ett vitt, bländande ljus eller döljs av svarta hinnor. Visuell information som krävs för att avgöra var vi befinner oss raderas – inte bara genom det snäva utsnittet, utan i själva fotograferingsögonblicket, där för mycket eller för lite ljus samlats i kamerahuset. Den dokumentära bildens anspråk på att förmedla sanningen om en plats och en händelse undermineras av fotografiet självt genom dess oförmåga att vara annat än ett utsnitt, ett fragment av en helhet.