1.


Sträcker ut mitt ben. Alltings form. Min kropp ropar.

Böjer mig fram och läser ropet. Känner det i mina händer, en blindskrift. Det finns ett annat ansikte inuti mitt, bakom mina ögon, och ändå har jag glömt det.

Fortsätter: 

Varje böj i min fysionomi ett tecken. Jag läser dessa tecken. Läser: min undanglidande gestalt, förvandlingarna. Ser mig själv som genom en prisma: flerfaldigas, upprepas, är inte stilla.

Om jag betraktar dig, betyder det att jag läser dig? Min blick en skrivande blick. Tvingande, kullkastande.

Hotfull?

Ett alfabet präglat i ögat. Är det därför jag säger:

1) Du är ett klart avgränsat, urskiljbart objekt.

Jag säger inte:

2) Du är annat, ett blott anat tredje. Jag har inte lärt mig det ordet. Jag söker det ordet. Läs HELA min kropp; fäst dig inte vid detaljerna.



2.


I det ogenomskinliga, iskalla dunklet pulserar en prydlig rad geléfyllda ampuller längs hammarhajens käke. Ampullerna registrerar elektriska impulser, avgivna av havets kroppar, de djuphavslevandes signaler.

Den elektriska retningens idoghet, dess kontinuitet och långvarighet, tvingade - eller förmådde? - dessa ampuller att framträda. Så var det: det fanns inget val. Retningen lockade fram de mjuka organen. Fyllde dem med glycoprotein. Proteinet med registreringsförmåga.

När biologen och vetenskapsmannen Stefano Lorenzini 1678 förstod funktionen hos detta material förnam han strömmen också genom sin egen kropp. Hans hjärta hoppade, blodet sjöd. Impulser sköt ut i arbetsrummet, präglande formen för sin rörelse i kroppen intill, den som tillhörde laboratorieassistenten.

Assistentens känslighet -.

Assistentens känslighet, hur ska den visa sig? Var finns mottagaren för lorenzinisignalen?



3.


Enligt filosofen Schopenhauer är världen å ena sidan subjektivt betingad föreställning, å andra sidan vilja. Men beteckningen vilja måste förstås ungefärligt, som ett lån från ett fenomen vars kvalitet är oss bekant: jag vill, och min kropp rör sig, andas, ändrar ställning, som svar på nervsystemets diffusa signaler.

Nå, hur som: viljan tar gestalt - objektiveras - i det som blir objekt i subjektets föreställning. Också som den egna kroppen. Framträder som tillvaro i och med detta sitt objektskap, utan att det för den skull vara skapad, drömd eller uppfunnen av subjektet. Det är bara som objekt kroppen är avhängig ögat. Häri hans radikalitet: världen varken reell eller idé, men villkorad subjektet som tillvaro! 

S. fortsätter: Med undantag av skeptikerna och idealisterna talar de övriga i huvudsak om ett objekt, som ligger till grund för föreställningen. Och som visserligen är olik den till hela sitt vara och väsen. Men vi kan inte skilja ett sådant objekt från föreställningen: de är en och samma sak.

Därför att allt objekt alltid och i evighet förutsätter ett subjekt. Och därför förblir föreställning.



4.


Schopenhauer fortsätter: Tänderna, svalget och tarmkanalen är objektiverad hunger; genitalierna objektiverad könsdrift.

’Jag’ är subjektet som urskiljer denna hunger



5.


Jag måste förstå: måste tänka världen som radikalt annan än så som jag föreställer mig den. Måste tänka: om världen inte kan ha någon tillvaro som objekt utan subjekt –

Tänka: utan djuret, larven, fisken, människan, vars kropp inte är något annat än hennes föreställning, upphör världen att existera.
Jag måste undvika att föreställa mig denna icke existerande tillvaro. Att jag ser den framför mig bevisar bara att jag inte KAN göra mig fri från min envisa subjektivitet. Och utan den –

S: Naturfilosofin låter subjektet bli till ur objektet genom användandet av en metod som kallas för konstruktion. 
Men ifråga om dessa läror av ’djup visdom’ är det mig alltid som hörde jag ingenting annat än ett AVSKYVÄRT och till på köpet OFANTLIGT TRÅKIGT munväder.

Jag, Amanda Kristina Pedersen, ska in i detta munväder. Denna storm, denna muntlighetens orkan.



6.


Céline, Augustine.

Ni vänder blickarna mot läkaren: skriver av honom, Jean-Martin Charcot, gör honom till objekt för er undersökning av den kliniska blickens böjelser, fantasier och utopier. Läser hans sjuka skrift självbiografiskt, den som han ritar på era kroppar. Skriver med sin vaxlika nagel, den pärlemoblänkande halvan. Ni läser också pärlemon, halvmånen, den flacka välvningen. Hans förtvivlan. De inlåsta som ytor, ark, hans terapeutiska spegel.

Jag är Charcot: tala om mig i du-form. Andra person. Säg: ”Du är den andre. Vi är dina kliniska observatörer.  Jean Martin, vi beskriver dina lemmar. Också ditt kön. Vi beskriver hela din kropp, och beskrivningen övergår i ett erotisk kärleksbrev.” (Sedan avsmak? Själväckel?) Säg: ”Vi ser tvärs igenom ditt ljuvliga glaskön, ett ofrivilligt klockspel under din gång. Amanda Kristina, bakom draperiet hör vi din fotograferingsapparatur som avslöjande knäppanden. Ingenting undgår oss. Vi sänder ut ljus från våra kroppar, präglar formen för våra rörelser, vårt alfabet, i ditt objektiv.”

Jag håller upp silverarken mot ljuset. Ni finns där, ändå finns ni inte. Ni finns som phantasmer, kliniska skapelser



7.



Kropp kropp kropp kropp kropp. Jag blir tokig! Vem drar upp gränsen för varje sådan KROPP:s början och slut.

Fluidum. Ett fluidum. Också lekamen. Vilket ordböckerna säger betyder ”kroppshölje”, för där finns líka, som betyder kropp, och hama(n), som betyder hölje. Ibland: hamn: skepnad. Kroppen alltså gömd, i ett hölje? Vad är det för hölje, och vad är kropp? Är höljet det levande, själva livet i kroppen, dess rörelseskepnad?

Líkama.

Lik. Det som blir kvar, när höljet, hama, farit sin kos -

8.

Fotografen på anstalten tog mitt foto framifrån, hållande en spegel i vinkel vid min vänstra kind. Profilen reflekterades i glaset, och brändes in i silveremulsionen. Ett ”jag” som redan förvirrats, förirrat sig, ansikten som liknar bara ögonblickets själv i två samtidiga versioner.

Man tvang mig, men jag kom undan. Gick ut mellan spegeln och plåten.

Jag fotograferar den sjuka åstadkommande samma tvåfaldhet. Vinklar obscuran under tagningen och fångar in också läkaren. Han är den sjukas ena sida. Vinkeln av henne, utan att veta om det.

Ser det i arkivens journaler. Ibland är han så nära dem att han blir dem. Jag har anat det. Symbiosis. Sammanlevnad. Patienten uppstår som tillvaro i hans närhet. Som phenomen.



9.



Hennes subjektivitet omstörtar honom. Hela tiden, utan att han känner det. Hur skulle han kunna känna det? Han begriper det inte. Just så: han begriper inte. Kan inte fatta sig själv som objekt.



10.


Var det ljusets idoga retning som lärde ögat att se? Ljuset som fasade ut en öppning i ansiktet, en genomsläpplig glob av mjukt, elastiskt glas. Brände en gång rätt in i skallen. Iris heter det, sklera, pupill. Ljusets vågrörelser angriper den blinda kroppen, tills den kapitulerar och öppnar sig.
Hur skulle jag gå tillväga för att upptäcka ett sinne, som inte möts av fenomen?

Eller hellre: jag söker ett trivialt, nyttolöst sinne. Ett sinne som saknar retsticka. Som inte har några partiklar att avläsa, inga vågrörelser att släppa igenom, inga kroppars motstånd att mäta. Ett riktningslöst, och fullständigt värdelöst sinne. Eller är sinnets situation alltid praktiserande, ja, sinnet självt tillkommet som effekt av denna praktik?



11.


Hänvisn. till fjärde journalanteckningen. Schopenhauer. Om tandrad, svalg och tarmkanal är objektiverad hunger, vad är sklera, iris, pupill?

Nervernas ljusbegär?

Hänvisn. Lorenzini, ampullerna.



12.


Vilken phantasmbryter in i och överskrider den enskilda kroppens gränser? En phantasm som inifrån själva kroppen ombildar, vanställer, deformerar eller omformerar densamma. Förvandlar mig, gör mig oigenkännlig.

En annan ordning, aningen om ett tredje?

 

 

 

Press

Subaltern, redaktör Martin Bergqvist, nr 4 2012.

Sara Skoglund, ”Konstnären som bedragerska, bedragerskan som konstnär”, Konstperspektiv, 2 (2011).

Frans Josef Petersson, ”Kritisk patient”, Aftonbladet, 26 januari 2011.
Joanna Persman, ”Suggestiva bilder förloras i installation”, Svenska Dagbladet, 21 januari 2011.
Leif Mattson, ”Flöden av klinisk humanism”, Omkonst, 19 januari 2011.
Anders Olofsson, ”Kristina Bength på Galleri Flach”, Konsten, 19 januari 2011.
Peter Cornell, ”Berättelser till bilden”, Expressen, 18 januari 2011.

Kåre Persson, ”Förr trodde man att man kunde se sjukdom och kriminalitet bara genom att betrakta ett ansikte, SVT 1, Sverige!, del 7 av 18, 3 oktober 2010.
Nyheter Väst, ”Akvareller undersöker fysionomin”, TV4, 28 september 2010.

 

 

 

 

 

akvarell på papper,
200 x 90 cm,
placerade horisontellt på stålkonstruktioner

Katalogtext

Amanda Kristina Pedersens Fysionomiska undersökningar

I samband med Amanda Kristina Pedersens frigivning år 1904 iscensatte fängelsemyndigheterna ett tvångsporträtt av henne. Till skillnad från manliga fångar är hon inte klädd i fångkläder vid fotograferingstillfället utan prydligt utklädd till en borgarkvinna, kanske enligt förhoppningen att hon i fortsättningen ska passa in i den rollen.

Den tid när Amanda Kristina döms för sina brott och avtjänar sitt straff är en tid då rättsvårdande och medicinska instanser frenetiskt fotograferar sina intagna och patienter i tron att kroppen bär på de yttre tecknen som avslöjar människans inre. Utöver att fysionomiskt klassificera handlade det om att spåra individens egenskaper, personlighet och karaktär, och därigenom skapa hennes livsberättelse och förutspå hennes kommande öde, inte helt olikt fallet med Amanda Kristina Pedersens tvångsporträtt. Men kan en människa förstås genom sitt utseende?

För en tid arbetade Amanda Kristina Pedersen som sjukhusfotograf och i arkiven tog hon del av en mängd medicinska fotografier. Fotografier där individer ska representera något annat än sig själva, fotografier vars blick bestämmer kroppar i termer av vad som är normalt och avvikande, och som inte sällan blandar samman fult med sjukt och skönt med friskt.

I Amanda Kristina Pedersens fysionomiska undersökningar är det istället rummet där denna blick blev möjlig som granskas och undersöks. Hon vänder kameran bort från patienters kroppar och ansikten och riktar den mot sjukhuset självt. Mycket av bäringen i medicinens normkonstruerande apparat ligger i arkitekturen; den disponerar rummet på ett sätt som ger medicinens expertis en självklar auktoritet. Amanda Kristina Pedersens fotografier är rejält beskurna och hennes kompositioner följer inte lydigt institutionens arkitektur. Hon avbildar inte arkitekturen i enlighet med de diskurser som är till för att ombesörja och bära upp. Bilderna töms på människogestalter och i akvarellfärgens vatten formas rum, interiörer och instrument till taktila ytor som flödar, spricker och brister i ett genomskinande ljus.

Målningarnas horisontella placering låter betraktaren komma nära måleriets kropp och materialitet. Samtidigt hindrar målningarnas liggande läge betraktaren från att till fullo träda in i motivens rum, och uppmärksamheten riktas mot installationen som bild. Vi befinner oss i en sjuksal. Där patienten en gång låg laddad med symtom och tecken, möter nu betraktaren målade utsnitt av de institutionella rum som hyste den bedömande blicken.

Till varje målning hör en sjukjournal bestående av Amanda Kristina Pedersens anteckningar* från hennes tid som sjukhusfotograf. Ser man till hur kliniskt fotografi och sjukjournaler fungerade i sitt sammanhang handlade det om att se, och bestämma, vem den andre är. Ett begär efter synliggörande och kontrollerande som materialiserades genom sorterande, typiserande och urskiljande handlingar. I stort sett varje patientjournal fram till mitten av 1900-talet inleds med en beskrivning av kroppens yttre som en del av sjukdomsberättelsen. Fysionomi framstår som en lika central kategori som kön, klass och ålder i fångandet av en sjukdomskaraktär. I det fallet understöder text och bild varandra i enlighet med blickens benägenhet att se vad den vill se.

Amanda Kristina Pedersens texter däremot desarmerar en sådan identitet via relationen till målningarna. I hennes regi överger sjukjournalerna ganska omedelbart sina objektiva pretentioner och blir subjektivt färgade av hennes historia och egna erfarenheter. Hon tar upp fysionomin på nytt, vrider den ur händerna på vetenskapen och undersöker sin egen blick utifrån erfarenheten av att både definiera och bli definierad.

* Tolkade av författaren och essäisten Vendela Fredricson.