Another Space, Valand School of Fine Arts, 17 - 25 May
<<< back

Counter-memory
slide-show, 80 slides


Counter-memory consists of:

Documentation of permanent shadows formed by the radiation of the
Hiroshima-lightning.

Photographs of the pieces
The photographic shadow of a sink and
The photographic shadow of a candlestick.

These two works consists of objects painted white, lightened, and the shadows reconstructed with black watercolour.

Text-fragments taken from the manuscript Hiroshima mon Amour by Marguerite Duras.

Stills of a sequence where a drop of ink meets a spot of water.


Fem meddelanden till Counter-memory




23 mars 2008 22:37:15
Den tid du påminner mig om kan jag inte minnas. Ett minne av något som jag sett, sedan glömt, som nu skär ytan som täcker ett förborgat djup? Jag är inte ens säker på att det handlar om djup, fast det är något som vi kan strunta i så länge du inte frågar vad det rör sig om och jag inte svarar att jag inte vet. Ändå kan jag inte låta bli att både svara det och på så sätt själv ställa frågan. Svaret blir ett påstående om att det finns en serie händelser, ett tidsspann på ungefär två år som imploderade och försvann, saker och ting som jag inte kan göra mig en bild av annat än genom att själv uppfinna vad jag måste uppfatta som andra bilder. Det är inte särskilt ledsamt, det finns även ett sangviniskt drag i att glömma, men om vi nu är mitt i ett samtal är situationen egentligen ganska omöjlig. Du säger att en tid varit som jag inte kan upprepa och ingen av oss vet vad det rör.
Ändå finns att mötet mellan två ytor är en kommunikation: sammanslingrade på ett sätt som markerar oförenligheten i deras minnesbilder håller två kroppar varsin monolog. En vattenfläck är tillfälligt betagen i en droppe bläck, olika ytor och streck, ett rakt tilltal mot metaforisk prosa, bild mot ord och ändå språk. Ja, oförenligheter, försvinnanden, men även det paradoxala när stridigheter enas i en gemensam konstellation. Som alla andra känner du till allt om det här. Glömskan är en gemensam situation och den vidmakthåller ett hopp i två riktningar: att minnen alltför smärtsamma för att glömmas ändå glöms; att den upprepning som är omöjlig inte visar sig alltför omöjlig när den ger sig till känna som något annat. Det sista är det viktigaste tror jag, den lek i förvandling som fortsätter.  

24 mars 2008 03:45:22
En bakgata som är en återvändsgränd? Att man då måste vända tillbaka samma väg som man kom och upprepa självklarheter. Till exempel tror vi oss veta att fotografiet vecklar ut sina kontraster genom att punktera den personliga erfarenheten och bli synligt tecken för en osynlig inre förlust, att betraktaren ser att fotografen mist det tillfälligt synliga i bildens frysning. Det som pågår här vore alltså samtalet mellan två förluster som spelas ut på skilda nivåer: du som har lyckats bita dig fast och bibehålla en form åt ögonblicken till priset av blickens förlorade erfarenhet, jag som bara vill prata om det som jag glömt och inte kan säga så mycket men försöker: En oupphörlig glömska i varseblivningen spänner ut köttet till något som nu berör med seendet, men här är det nivellerat till direkt avkodande och omedelbart försvinnande och återkomsten går till det som aldrig var. Allt detta är på sitt sätt sant, men jag börjar bli misstänksam mot den rösten: När upprepningens nät skär ytan är det enda som märks att fångstgarnet genomströmmats av erfarenhetens massa. Vore det inte bättre att säga att det droppar litegrann och det blir en pöl? Under tiden formulerar du sakerna åt mig, bär fram dem och säger här. Av dropparna bildas nya spår, tecken som både döljer och visar, håller isär och förenar i en utsaga om den rumslighet som hör till tiden i bilden. I detta rum befinner man sig,
en efterhängsen bildmässighet stryker en över håret, ibland luggar den till och framtvingar i motreaktion sin egen instörtning. Att fotografiet punkterar den personliga erfarenheten? Kanske, men på vägar som är omvägar och går genom landskap där den inre erfarenhetens person förbinds med en natur som ställs mot teknologins onatur, en motsättning som i sin enkelhet är ohållbar i vår tid, där produktionen av bilder är ett sätt att leva som skapar nya naturer. Nej, det är inte ofarligt, och som du säger finns det fotografiska händelser som omsätter andra energier än de som bor i ett kamerahus. Effekter som förmår hålla spår av försvinnanden synliga tiden efter försvinnandet.

24 mars 2008 15:33:52
Tack för tipset om Jenny Holzers Truisms. Bildens illusion består inte i föreställningen att man kan träda in i bilden utan i föreställningen att man inte kan det. Först inuti bilden kan man träda ut ur den. I termer av erfarenhet är bildens rumslighet erbjudandet om att upptäcka att man redan är där. Fotografiet är inte det andra i förhållande till erfarenheten, men ger rum åt en mycket alldaglig situation där ögonblick täcker andra och det minda är del i det glömda. Det som inte går att erinrande upprepa har i fotografiet förvandlats till tecknet över själva faktum att det är så. Något fattas alltid i bilden, världen fortsätter.

24 mars 2008 20:18:19
Du har gett mig en del att tänka på. Om bilder är förtätningar av tid och rum, krävs hög koncentration innan glömskans sprickor bräcker deras yta. Men koncentrationen behöver inte vara i bilderna utan mellan dem, hur den ena hälsar på hos den andra och lämnar ett kryptiskt meddelande. I sådana överföringar inbillar jag mig att glömskans paradoxala minnesbilder opererar
– att det jag glömt, att jag har glömt, är där, i en uppochnervänd värld där även tingen minns, glömmer och framlever ett sensibelt liv. Svårigheten är inte att tänka det (till det behöver man bara en gnutta fantasi), svårigheten är att se det eftersom bildens betydelser då inte längre tillhör blicken som tittar. Idén om fotografiet som punkterar den personliga erfarenheten blir åter aktuell, men inuti ett fotografi som inte punkterar sig självt utan bibehåller ett rum i tiden. Så plötsligt – med en lätt knyck fattas handtaget och dörren svängs upp mot de anslutande rummen. Vi ska inte bli för mystiska; vi går och står på bilderna, vi går ut och in ur rummen, kliver ut och in ur bild, mellan olika bilder. Jag hör dig säga det, men lägger kanske ändå ord i mun på dig, och jag hör dig säga: vår tids utjämning av liv och bild har gjort fotografiet och den rörliga bilden till ett scenrum som man inte endast betraktar utan även kan befinna sig i när man gör det. Ja, säg fiktion så är det sagt, att den märkliga plats som är bildens rumslighet är just platsen för fabriceringar, omskrivningar, lekar, upptåg liksom de allvarligaste teatrala pannveck. Men inte bara lekavdelningen i en evighet. I tidens förbindelser mellan rumsligheter är bildens rum del i ett outtröttligt historieberättande, och det fina (men etisk-politiskt vanskliga) är att den aldrig berättar färdigt en endaste historia. Den som beklagar bilden säger dock tvärtom, att kanske i synnerhet fotografier berättar enahanda och torrt, representerar bara sig själva och att de gör det antikvariskt, med krum rygg över förflutna landskap. Utifrån vår korrespondens vill jag föreslå något annat: liksom varje tecken berättar bilden anakronistiskt och revisionistiskt; den kan se sig om genom att slaka och spänna tidens band. Det förutsätter att den redan kastat sig i framtiden, alltså återvänder genom att böja sig framåt mot hur det som varit visar sig på ett annat sätt, i andra former. Som när man tar med sig en berättarteknik för en viss bild till en annan och iscensätter en historia på ett nytt sätt, under andra materials och rumsligheters villkor. Ditt namn kanske, motminne, ett minne mot andra, som när man börjar med något som försvunnit och delvis återskapar det, men framförallt skapar något annat. Denna transformation är glömskans privilegium men också minnets svårighet, och det är med den som man sentensartat kan fråga sig: att försöka lära sig glömma när glömskan är minnet, är det tragiken eller befrielsen?

25 mars 2008 01:23:19
Försök till att minnas annorlunda, och jag märker hur något av det glömda dröjer kvar i allt runtomkring. Det som du påminner mig – att det varit. Det som du även påminner mig – att det blir. Och jag tänker att tingen ser mig så de sett mig då allt var i explosionens ljus, i ett ljud som säkert var öronbedövande, och jag följer skuggorna och gör nya. Glömde sedan att säga: när jag ser på bilder av mig själv från den tid som jag glömt, skrattar jag åt att jag är mig så lik. Det ger känslan av en kontinuitet som föregår bilderna och minnet, en glömsk kropp som vältrar sig i att bara vara. Sällan stöter man på den, men det vackert ironiska är att det alltid tycks vara ord och bild, ett språk i handling, som gör det möjligt.

/Fredrik Ehlin

text by Fredrik Ehlin
published in the catalogue Another Space

The photographic shadow of a candlestick
Norrköpngs Konsthall
2007

The photographic shadow of a sink
Springexhibition Valand school of Fine Arts 2007

Nothing.
You saw nothing.
I didn't make any of it up.
You made it all up.
Like you, I am endowed with memory.
I know what it is to forget.
No, you are not endowed with memory.
I know everything.
The photographic shadow of a missing man on a stone
Covered passages,
a new desert

Nothing.
You know nothing.
Like you I longed for a memory beyond consolation
a memory of shadows and stones.
Like you I have struggled with all my might
not to forget.
Like you, I forgot.
Shadow of a handle
Morning glories and day lilies
born again from the ashes
with an extraordinary vitality
unheard of flowers before then